Vad gör man, du har störst plats i mitt hjärta, men bryr du dig om det? nej!

Morgan, du är underbar, min stora kärlek och mitt allt på jorden, utan dig vet jag inte vad lycka är, du lämnade mig på grund av en "lögn" som aldrig var en lögn, bara människor som vill förstöra som ser till att det ser ut så, vacker är du iaf, och viktig för mig... släpper dig aldrig, M,M&B ingen ersätter er!

Inte okej att allt skit händer om och om igen.

Gemenskap vad är det liksom, jag förtjänar tydligen att vara ensam, klarar inte av mer jävla skit, jag har gett upp hoppet om bra saker, jag är inte värd skiten, jag har tydligen betett mig otroligt illa i mitt förra liv, för annars hade jag inte haft den här karman jag har nu.. Bästavän! inte meningen det som hände ikväll, både du och jag mådde dåligt över skitsaker, jag kan inte vara arg på dig, du betyder för jävla mycket för mig... Alla förutom du gumman kan dra ÅT HELVETE, jag hatar valborg!!!!!!!!!

jag orkar inte mer, egentligen vill jag inte ta åt mig av dina ord, men

dom tar ändå jävligt hårt.

Men du ska inte tro att du kan komma och bestämma vad jag ska känna

och vad han ska tycka, och snälla människa köp en ordbok!

Tillslut har du provocerat mig tillräckligt gumman då

smäller det, sluta skriv skiten på facebook och säg det till mig istället...

Orkar jag verkligen mer? Jag försöker kämpa för något jag velat ha

i flera år, men tänk om jag kämpar i onödan? Det gör ont i mig.

Jag vill inte ha det såhär, men jag kan inte sluta tänka på dig, jag

saknar dig.

I was never ment to smile...

Jag vet inte om jag riktigt vågar släppa taget och gå vidare.

Jag saknar dig otroligt mycket just nu. Kunde inte sova i natt p.g.a

att jag bara tänker på dig hela tiden. Allt jag kände för dig förr

har blommat upp igen, jag tappade nog aldrig känslorna för dig

utan dom gömde sig nog bara ett tag, och nu är dom där igen.

Jag får inte bort dom. Jag vill gå vidare, men jag vågar inte.

Vågar jag verkligen lämna dig? Är du verkligen säker på vad du vill?

Kanske bara jag som är naiv o patetisk men jag tror du är lika

förvirrad som mig, jag saknar att ligga i dina armar, jag saknar

ditt sätt att vara mot mig,jag saknar ditt skratt, jag saknar din

röst, jag saknar dina kramar, jag saknar dina kyssar, jag saknar

allt med dig helt enkelt.

Du är mitt kryptonit, du gör mig svag...     

Jag är trött, jag orkar inte det här mer.

Jag har gett upp hoppet om allt.

Kraftlös och trött, vill bara inte mer.

<3

Kom aldrig mer tillbaka, här har du inget

att hämta längre.

</3

Det är jobbigt att ha dig i mitt liv igen,

för det är alltid lika jobbigt att se dig gå.

Jag klarar mig inte utan dig. Du har förtrollat

mig. En senvinterkväll var första gången

jag träffade dig, det var snart 5 år sedan.

Du gjorde något med mig som fick mig stum

jag ville inte gå då, men jag var tvungen.

För rädd och för feg för att visa dig vart

jag egentligen står. Jag älskar dig, så mycket

att det gör ont i mig. Det måste finnas något

kvar för varför annars kommer du alltid

tillbaka. Och varför går du alltid igen. Jag

klarar inte av det här.. Jag saknar oss, det

vi hade förr, det vi hade då, det vi skulle

kunnat ha nu.

Får jag slösa min kärlek på dej?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd?
Jag vill se dej i ögonen
och låta ett leende
berätta att jag älskar dej!